Inkludering på riktigt: Vad innebär detta för arbetet med inkludering i högre utbildning?

Hur upplever studenter med autism och/eller ADHD att de inkluderas och ges möjlighet att delta i högre utbildning? Det är frågan som står i centrum för en kvalitativ studie av Butcher och Lane, publicerad i tidskriften Higher Education 2024. Genom intervjuer med neurodivergenta universitetsstudenter i Storbritannien undersöker forskarna hur olika nivåer av utbildningssystemet – från relationer med lärare till institutionella strukturer och samhälleliga normer – påverkar studenternas möjligheter att delta, lära och trivas.

Studien visar att inkludering inte kan reduceras till en fråga om individuella stödåtgärder. I stället krävs en bredare förståelse för hur utbildningsmiljöer formas av relationer, samordning, regler och normer – och hur dessa faktorer tillsammans kan underlätta eller försvåra deltagande för neurodivergenta studenter. Det ger dem som arbetar inom högre utbildning viktiga insikter om var förändring är möjlig – och nödvändig.

Vad säger forskningen?

Butcher och Lane har intervjuat universitetsstudenter i Storbritannien som identifierar sig som neurodivergenta, med diagnoser inom autism och/eller ADHD. Genom att analysera deras berättelser visar forskarna hur utbildningssystemets olika nivåer påverkar hur neurodivergenta studenter upplever tillgänglighet och inkludering i sin studiemiljö.

Fyra nivåer av påverkan framträder tydligt:

1. Mikrosystemet – relationer i vardagen

Studenternas direkta kontakter med lärare, handledare och kurskamrater spelar en avgörande roll. Positiva erfarenheter handlar ofta om förståelse, flexibilitet och tydlig kommunikation. Negativa erfarenheter inkluderar bristande bemötande, otydliga instruktioner och känslor av att inte bli förstådd eller tagen på allvar.

2. Mesosystemet – samverkan mellan stödfunktioner

Många studenter beskriver hur de själva tvingas agera samordnare mellan olika delar av universitetet, som studenthälsa, studievägledning och undervisande personal. När kommunikationen brister och ansvaret är otydligt ökar frustrationen – och den administrativa bördan hamnar ofta på studenten själv.

3. Exosystemet – institutionella strukturer och regler

Universitetets policies och administrativa system upplevs ofta som stelbenta och svårnavigerade. Även när stöd finns tillgängligt är det inte alltid lätt att förstå hur man får tillgång till det, eller vad som faktiskt gäller. Det skapar en känsla av att behöva "passa in i systemet" snarare än att systemet anpassas efter individen.

4. Makrosystemet – normer och föreställningar

Studenterna vittnar om att högre utbildning ofta präglas av normer om självständighet, flexibilitet och neurotypisk funktion. Dessa normer gör det svårt att be om hjälp utan att känna sig avvikande eller otillräcklig. Ansvar för att hantera neurodivergens läggs ofta på den enskilda studenten, snarare än att ses som ett gemensamt ansvar för att skapa en inkluderande utbildningsmiljö.

Vad betyder detta för dem som arbetar i högre utbildning?

Författarna visar att neurodivergenta studenters upplevelser av tillgänglighet och inkludering inte enbart handlar om individuella stödinsatser. I stället pekar deras studie på att hela utbildningsmiljön – från relationer till strukturer och normer – spelar en avgörande roll. För de som arbetar inom högre utbildning innebär detta att man behöver reflektera över hur institutionerna faktiskt fungerar i praktiken, och vilka signaler man sänder till studenter som inte passar in i den "neurotypiska" mallen.

En central insikt är att relationer spelar stor roll. Studenterna beskriver hur bemötandet från undervisande personal kan vara avgörande för deras upplevelse av tillhörighet och trygghet. Tydlig kommunikation, förståelse för olika behov och en öppen attityd skapar inte bara bättre förutsättningar för lärande – det signalerar också att studenten är välkommen som den är.

Samtidigt visar studien att bristande samordning mellan olika stödfunktioner ofta leder till att studenterna själva tvingas ta ansvar för att navigera systemet. Det innebär en extra belastning, särskilt för dem som redan har svårt att hantera administrativa krav. Här finns ett tydligt behov av att skapa bättre samverkan mellan exempelvis studenthälsa, studievägledning och undervisande personal.

Många av de regler och processer som styr tillgången till stöd upplevs som stelbenta och svårbegripliga. Det gäller inte minst när det kommer till att ansöka om anpassningar eller förstå vad som faktiskt erbjuds.

Slutligen lyfter studien fram hur normer om självständighet, effektivitet och neurotypisk funktion påverkar både studenternas självbild och hur de bemöts. Att utmana dessa normer – och skapa utrymme för olika sätt att vara student – är en viktig del av arbetet för verklig inkludering.

Rekommendationer för praktik

Utifrån studenternas erfarenheter och den ekologiska analysen i studien lyfter Butcher och Lane fram flera områden där förändring kan göra verklig skillnad för neurodivergenta studenters möjlighet att delta i och lyckas med högre utbildning. Studien ger ingen färdig lista med åtgärder, men pekar tydligt på behovet av förändring – både i det dagliga mötet med studenter och i hur våra system är organiserade.

Följande rekommendationer kan fungera som vägledning:

• Utveckla ett bemötande som bygger på förtroende och goda relationer. Lärare och annan personal behöver ges förutsättningar att förstå neurodivergens och hur den kan påverka studier. Ett empatiskt och tydligt bemötande kan vara avgörande för studentens upplevelse av inkludering.
• Stärk samordningen mellan stödfunktioner. När olika delar av universitetet inte kommunicerar med varandra hamnar ansvaret på studenten vilket gör studiesituationen extra betungande. Det behövs tydliga strukturer för samverkan mellan exempelvis studenthälsa, studievägledning och undervisande personal.
• Gör administrativa processer mer tillgängliga. Det ska vara enkelt att förstå hur man söker stöd, vilka rättigheter man har och vad som förväntas. Transparens och flexibilitet i dessa processer minskar stress och osäkerhet.
• Reflektera över normer och förväntningar. Vilka signaler ger vi när vi pratar om vad det innebär att vara en "bra student"? Att utmana normer om självständighet, snabbhet och neurotypisk funktion är en viktig del av att skapa en inkluderande utbildningsmiljö.
• Se inkludering som ett gemensamt ansvar. Det är inte upp till den enskilda studenten att anpassa sig till systemet – det är systemet som behöver anpassas för att fungera för fler.

Slutsats

Artikeln ger oss en viktig påminnelse: inkludering i högre utbildning handlar inte bara om att erbjuda stöd till individer, utan om att skapa miljöer där olika sätt att vara student får finnas. Genom att lyssna på neurodivergenta studenters egna erfarenheter får vi kunskap om de hinder som ofta är osynliga – men som är högst påtagliga för dem som påverkas. För att möta dessa utmaningar krävs inte bara god vilja, utan också strukturella förändringar, samverkan och en vilja att ompröva invanda normer. Det är ett arbete som berör alla som verkar inom högre utbildning – och som i förlängningen gynnar alla studenter, oavsett funktionsförmåga.

Publicerad 2025-08-04

Senast ändrad 2025-08-14