Långvarig stress är inte bra för oss. Den påverkar hjärnan negativt och minskar vår förmåga att hantera mentala utmaningar. Människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är ofta extra känsliga för stress. Därför är det så viktigt att omgivningen hjälper till att anpassa miljön för att underlätta för personer med NPF, både i skolan, på arbetsplatsen och i en vägledningssituation.
Personer med NPF kan bli stressade av situationer som andra inte alls upplever som stressande. Till exempel kan personer med NPF uppleva mer stress i sin vardag och ha svårt att hantera alla stressfaktorer. De kan ha svårt med att få överblick, organisera och planera sin vardag samt hantera den stora informationsmängden i dagens samhälle.
Dessutom kan olika situationer upplevas som stressande för olika personer. Vissa personer med NPF kan uppleva sociala interaktioner som stressfyllda, medan många snarare upplever att stressen minskar när de umgås med andra. Det är viktigt att ha i åtanke att människor med NPF kan ha olika preferenser och reaktioner när det gäller stress och socialt umgänge.
För att undvika utmattning och ge bättre förutsättningar för lärande och för att göra bra val är det viktigt att minska stressen. Det enklaste är att ta bort stressmomenten under korta perioder.
Vi är inte biologiskt anpassade för långvarig stress. Våra kroppar är utvecklade för att överleva i naturen och hantera kortvarig stress, till exempel attacker från vilda djur. När vi levde som jägare och samlare fick vi en kraftig stressreaktion när vi jagades av till exempel en varg, det var avgörande för att överleva hotet.
I dagens samhälle jagas vi sällan av vargar, men stressen kan istället vara mer eller mindre konstant, särskilt i arbetslivet. Ständiga tidsfrister, sociala förväntningar och så vidare bidrar till att överbelasta hjärnan och slita hårt på våra kroppar. Dessutom påverkar detta vårt biologiska system, vilket kan leda till glömska, bristande fokus och irritation.
Effekterna på hjärnan efter att ha utsatts för långvarig stress är desamma för personer med och utan funktionsnedsättningar. Sämre minne och svårigheter att organisera och få överblick över olika situationer är några av följderna. Tydliga tecken på skadlig stress är huvudvärk, svårt att sova, och känslan av att hela tiden vara spänd och inte kunna slappna av.
Stress under kortare perioder påverkar framför allt vårt minne. Detta beror på att Hippocampus, den del av hjärnan som hanterar minnesfunktioner och fungerar som en kopplingsstation mellan olika hjärnområden, påverkas.
Långvarig stress sliter ut hjärnan och gör den trött. Hjärnan fungerar långsammare och tröttheten ökar medan energinivån sjunker. Förmågan att binda serotonin, en signalsubstans med uppiggande effekt, försämras. Det blir svårt att motivera sig till att göra saker och det krävs allt mindre för att bli stressad.
För personer med autismspektrumtillstånd är det vanligt att känslighet för sinnesintryck och svårigheter i socialt samspel, särskilt på arbetsplatsen, leder till stress och ökar risken för utmattning. Stimmiga kontorslandskap utan fasta platser och avskärmade miljöer, höga förväntningar på multitasking och subtila sociala krav är några av de utmaningar som bidrar till detta.
Dessutom är personer med autism ofta noggranna, vilket i sig är positivt. Men i arbetslivet finns ofta inte tillräckligt med tid eller resurser för denna noggrannhet. Istället betonas flexibilitet, att avstå från struktur och improvisera, samtidigt som det är viktigt att kunna hantera mellanmänskliga relationer på ett diplomatiskt sätt. Alla dessa faktorer ökar risken för stressrelaterade problem hos personer med autism.
För personer med ADHD är det inte ovanligt att de som blir utmattade har tagit på sig för mycket i skolan eller arbetslivet. De kan ha hoppat in i olika projekt i en strid ström och sagt ja till åtaganden som verkar spännande i stunden, även om de egentligen inte har tid eller energi för dem.
Detta kan vara kopplat till den impulsiviteten som är vanlig vid ADHD. I dagens arbetsliv förväntas man kunna hantera höga kognitiva krav och jobba under stark tidspress. Om man dessutom har svårigheter med uppmärksamhet och arbetsminne, blir stressen naturligtvis större. När man har svårt att slutföra uppgifter kan det också påverka andra områden som sömn, vilket ökar risken för att stressen blir överväldigande och kan leda till en kollaps.
Det verkar finnas svårigheter med reglering hos dessa personer vilket inte är optimalt. Stressresponsen är en naturlig mobilisering av energi för att klara vardagens krav, men det är viktigt att kunna reglera den för att få nödvändig återhämtning. Detta system behövs och det är viktigt att regleringen fungerar som den ska.
För att hjärnan och kroppen ska fungera behöver stress följas av återhämtning. När energin tar slut kan människor bli frustrerade. Elever med svårigheter att reglera sina aktiviteter behöver stöd och schemalagda pauser för att undvika utmattning. Detta är viktigt att tänka på även i vägledningssituationer.
Vissa människor har svårt att reglera sin aktivitetsnivå, antingen är de "på" eller "av" detta är en sårbarhet speciellt hos många med NPF. För att hitta balansen kan man behöva hjälp med att ta pauser, sortera, prioritera och rensa bort.
Forskning visar att återhämtning är viktigt efter perioder av stress. När vi upplever stress ökar vår fysiologiska aktivitet, och det är viktigt att vi återgår till vår normala nivå för att undvika utmattning. Detta gäller även skolelever. För elever med NPF kan skoldagen vara fylld av krav, som att hitta rätt kläder, duscha efter gympan, interagera med andra och följa instruktioner. Alla dessa moment kan öka stressnivån.
De flesta barn gör sitt bästa för att "hålla ihop" och prestera bra i skolan. Det krävs mycket energi för att hantera saker som vi kanske inte ser. Föräldrar märker ofta först på eftermiddagen när barnet kommer hem och helt utmattad kollapsar i hallen, eftersom all energi har förbrukats.
Forskning visar att perioder av stress behöver åtföljas av återhämtning. Om man inte får tillräcklig återhämtning riskerar man att drabbas av ihållande trötthet, vilket på sikt kan leda till utmattning. Det gäller även skolelever. Att hitta rätt kläder på morgonen, duscha efter gympan, umgås med andra, ta emot en instruktion och sedan direkt veta vad man ska göra – skoldagens samtliga moment kan kort sagt upplevas som kravfyllda och resultera i ökad stressnivå, inte minst hos barn som är diagnostiserade med NPF. Det går åt massor med energi till sådant som vi inte ser.
Personer med NPF kan ha svårt att reglera stress och behöva mer tid än andra till återhämtning. Det är viktigt att hitta de individuella återhämtningsstrategierna. Precis som stressfaktorer är individuella är det också olika vad som upplevs avkopplande.
Många pressar sig själva för hårt, virrighet är ett tecken på stress och att man måste ta det lugnare. Men många lägger istället i ytterligare en växel för att kompensera för virrigheten – och det blir som en ond cirkel.
När hjärnan saknar energi fungerar den sämre. Människor kan bryta ihop eller få "utbrott", särskilt barn. Personer med en neuropsykiatrisk diagnos upplever ofta fler sammanbrott eftersom de är mer känsliga för stress. Höga krav, svårigheter att förstå en situation eller brist på kontroll skapar mer stress för personer med NPF. För personer med NPF kräver vissa uppgifter mer energi än vad de gör för andra. När dessa personer står inför särskilt stressiga situationer är det viktigt att minska på andra krav. Man kan behöva stöd och planerade pauser för att undvika utbrändhet på lång sikt. Om det inte finns inplanerade pauser finns det en risk att dessa personer aldrig tar paus och kommer att förbruka all sin energi på en gång. Det kan påverka resten av dagen. Här kan en person med NPF behöva stöd och hjälp att ta sig tid för återhämtning.
För att kunna hantera och balansera energinivån måste man först ta reda på vad som ger och drar energi genom att kartlägga energinivån.
Nästa steg är att ta reda på vad som är stärkande, det som fyller på energin. Det är viktigt att hitta individuella återhämtningsstrategier. Oavsett så handlar “att pausa” om att skapa en jämnare energiåtgång och aktivitet under dagen. Ju mer vi kan skapa rutiner och strukturera dagen, desto mer energi kan man få över till att fokusera inlärning eller arbetsuppgifter.
När stressen varit hög för länge finns det en risk att den kognitiva förmågan slås ut. Vilket i sin tur kan leda till att startmotorn inte alls går igång att det inte ens finns energi för att påbörja något. För skolelever innebär det en risk för att de blir hemma under lång tid. Därför är det av yttersta vikt att man tidigt identifierar stressfaktorer så att man kan skapa bra pausrutiner i sin arbetsdag innan stressen har blivit för hög.
En stressreaktion är ofta förknippad med oro, och personer med hög stresstålighet är skickliga på att hindra oroande tankar som kan leda till stress. De är också benägna att släppa saker som kan eskalera och bli för mycket. Dock kan även de drabbas om kraven ökar eller om något går fel. Det är möjligt att återhämta sig, men det tar tid, ofta minst ett år. Det är viktigt att undvika att hamna i liknande stressiga situationer igen, eftersom man fortfarande är känslig.
Behandlingen vid utmattning på grund av stress innebär att lära sig blockera stress och oro. Det finns också liknande behandlingar för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), såsom beteendeterapeutisk färdighetsträning, där man lär sig att ändra problematiska beteenden, förebygga och hantera stress. Men individer med NPF har mindre marginaler eftersom de från början är extra känsliga, vilket innebär att en stressituation förvärras. Det leder i sin tur till ännu mer stress och blir en ond spiral. Det är viktigt att omgivningen är medveten om detta och hjälper till att anpassa miljön.
Bland patienterna med utmattningssyndrom, oavsett om de har en neuropsykiatrisk diagnos eller inte, finns ofta ett gemensamt beteende, berättar Giorgio Grossi. Det handlar om att de ofta gör helt slut på sin energi när de har energi, och sedan inte gör någonting alls efter att krafterna har trutit.
– Man växlar alltså mellan två lägen: man gör för mycket och sedan ingenting alls, sedan för mycket igen och ingenting alls än en gång. Detta är kännetecknande för alla med utmattningssyndrom, men om man har npf i botten verkar det som att denna tendens eldas på. Då kör man järnet och gör massvis med saker, för att sedan krascha, säger han.
