Personporträtt - Frida

Hej!

Mitt namn är Frida Jansson. Jag är 26 år och ingår i projektet som egenerfaren med autism. Efter naturprogrammet på gymnasiet hade jag några år av blandade sysselsättningar innan jag påbörjade läkarstudier. Jag fick kämpa i motvind och det psykiskt slitaget eskalerade. Där och då visste jag inte att jag har autism. Jag avbröt utbildningen eftersom krafterna var slut. Jag hade önskat att det hade varit mer av ett val efter att ha tagit mig igenom den första terminen, men pausen var en nödvändighet.

Jag återhämtade mig till viss del under julledigheten och bestämde mig istället för att läsa några fristående kurser inom områden som lät intressanta, däribland medie- och kommunikationsvetenskap, retorik och socialantropologi. De kurserna var mer avgränsade och inte lika intensiva. De sociala spärrarna släppte något och även om kurserna jag läste var korta så hittade jag flera vänner som jag umgås med än idag. Genom att jag upplevde att jag kunde klara av högre studier så återfick jag självförtroendet och kunde se möjligheter till att studera mer på den nivån framöver. Den erfarenheten har fått ett stort värde i efterhand. Om jag istället hade lämnat universitetsvärlden direkt efter läkarprogrammet hade jag antagligen varit rädd för att ge mig in i den igen om de studierna hade varit min måttstock.

Förvirringen över alla tidigare tvärstopp fick mig att söka vård i aningarna om autism. Därefter väntade ett turbulent år inom vården innan jag till slut fick min autism bekräftad, vid 23 års ålder.

Sedan dess har jag engagerat mig inom föreningslivet och deltagit i flera sammanhang kring psykisk (o)hälsa. Jag känner att fältet väcker mitt driv och kommer nog att verka inom området framöver. Jag gillar omväxlingen och att få möta så mycket kompetens från så många håll.

Efter några år inom studie- och arbetslivet har jag märkt att jag är i riskzonen för utmattning samt att utmattningen förstärker mina autistiska drag. Jag behöver vara medveten om mina förutsättningar för att kunna skapa ett hållbart arbetsliv. Alla människor har sina begränsningar och några av mina kanske innebär att vissa studier eller yrken skulle fungera teoretiskt men slita för mycket på mig på grund av mina känsligheter. Efter att läkardrömmen släcktes hade jag en del att bearbeta, men jag vill inte befinna mig
sådär nära bristningsgränsen igen och har uppvärderat hälsan istället.

När jag har återhämtat mig från utmattningen siktar jag på att pussla ihop en
sysselsättning successivt. Det blir nog några kurser inom neuropsykiatri, pedagogik, psykologi och annat som lockar. Genom att skapa min egen utbildning finns större utrymme för flexibilitet. Det går ju även att ta studieuppehåll eller anpassa studietakten. Med kännedomen om autismen och utredningsdokumentet som bevis har jag möjlighet att få fler anpassningar i lärandet, såsom en stödjande mentor.

Tidigare har jag inte hållit i längden, men nu har jag mer självkännedom och fler redskap för att skapa bättre upplägg, stödstruktur och förutsättningar. Projektet JobbaFrisk NPF har varit så givande att vara med i och det är precis denna inhämtade kunskap som behöver nå ut! Sådant som gynnar oss är mestadels även gynnsamt för andra.