Att berätta eller inte?

Skäl att berätta

• Du kan berätta när det känns aktuellt. Före anställning eller efter påbörjat arbete? Inte förrän anpassningar behövs för att du ska kunna prestera optimalt? Det kan vara fördelaktigt att vänta tills arbetsgivare och kollegor har fått en uppfattning av dig som individ.
• Innan det är dags, prata med någon som du känner väl. Försök tillsammans att ringa in vad som kan vara relevant att nämna. Vem/vilka vill du berätta för? Hur mycket? Vad är syftet? Vilka anpassningar skulle hjälpa i arbetet? Du äger din egen berättelse och väljer vad du vill dela med dig av. Försök vara så konkret som möjligt. Fokusera på dina styrkor, färdigheter och positiva egenskaper! När kommer de fram och hur kan de visa sig inom den här tjänsten?
• Berätta lite i taget, när motparten verkar vara mottaglig för informationen och villig att stötta dig. Det är positivt om du är medveten om ditt unika fungerande, kan hantera och kompensera för vissa utmaningar på egen hand och känner till några yttre anpassningar som kan underlätta för dig.
• Bara vetskapen om att andra känner till ens NPF kan vara en lättnad. Vissa upplever färre spänningar och att de inte behöver anstränga sig för att kamouflera sina egenheter och tillkortakommanden. Att inte längre dölja sitt sätt att vara kan även vara en fördel för ens hälsa, eftersom vissa som kamouflerar utvecklar mental ohälsa i längden.
• När arbetsgivare känner till ens funktionsnedsättning är de skyldiga enligt lag att erbjuda anpassningar. Du får tillgång till fler rättigheter genom att berätta och ni kan utforska olika tillvägagångssätt tills ni hittar anpassningar som visar sig vara hjälpsamma för dig.
• Om du inte vill berätta om diagnosen kan ett annat alternativ vara att beskriva dina egenheter generellt för att sedan uttrycka dina behov mer specifikt. Exempelvis är många människor känsliga för en viss belysning, kontorsplacering eller vissa bakgrundsljud, vilket i sin tur påverkar deras förmåga att utföra sitt arbete. Det är sällan särskilt krävande för arbetsgivare att tillmötesgå anpassningar inom de områdena och anpassningar som kan hjälpa personer med NPF är många gånger även gynnsamma för fler.
• När omgivningen känner till hur du fungerar har de möjlighet att bli mer förstående, lära sig mer och möta dig som du är. Omgivningen ges möjlighet att skilja på din personlighet och svårigheter som du inte rår för. Du kanske ges näring till att utveckla dina unika förmågor, visa din potential och uppskattas för din individualitet.
• Förhoppningsvis blir arbetsgivaren mer flexibel kring upplägg av introduktion, arbetsuppgifter, pauser och möten som du behöver närvara vid kring din funktionsnedsättning.
• Antagligen behöver du anstränga dig mycket under vissa arbetsuppgifter och om något resultat inte motsvarar förväntningarna kanske det missuppfattas som att du inte försöker tillräckligt, när det snarare är tvärt om. Felaktiga föreställningar kan finnas oavsett om du berättar eller inte.
• Risken för missförstånd minskar, exempelvis: Om du har mindre ögonkontakt så betyder det inte att du inte lyssnar. Om du är för dig själv under fikaraster så behöver det inte handla om att du inte trivs på arbetsplatsen, utan att du behöver egentid.
• Din öppenhet kan visa vägen för fler individer med NPF att berätta om hur de fungerar. Din berättelse blir ett exempel för hur dessa dolda funktionssätt kan uttryckas och kan leda till en större acceptans och uppskattning för olikheter och annorlundaskap.
• Informationen om ditt tillstånd ska behandlas konfidentiellt och får inte förmedlas vidare utan ditt godkännande. Kollegor kanske lägger märke till några anpassningar som du har men de har inte rätt att veta varför du har dem.

Skäl att inte berätta

• För vissa hindrar inte funktionsnedsättningen dem i deras nuvarande sysselsättning. Om sammanhanget inte påverkar ens arbetsförmåga negativt kanske det inte är nödvändigt att berätta.
• Man kan inte veta på förhand hur det kommer tas emot. Det kan därför vara skrämmande att inte veta hur de kommer att reagera. Attityder, uppfattningar, fördomar och tidigare erfarenheter påverkar hur berättandet bemöts. Man kan bli sedd annorlunda efteråt, både positivt och negativt. Bilden av en kan ändras till något som man inte identifierar sig med. Risken finns att alltför många av ens beteenden tillskrivs diagnosen.
• Du vill givetvis uppfattas som lika kompetent som andra och att ditt engagemang värderas likvärdigt, men tyvärr bemöts och diskrimineras vissa med färre karriärchanser, befordringar och lönehöjningar trots att de utför liknande arbete och med motsvarande kvalitet som personer utan NPF.
• Många känner inte till hur det kan vara att leva med NPF och många missuppfattningar cirkulerar fortfarande i samhället. Att bara känna till vilken diagnos du har säger ju ingenting om vad det innebär just för dig. Kanske antas du inte klara av vissa uppgifter som inte alls är svåra för dig, medan du förväntas klara av sådant som många anser som lätt men som är påfrestande för dig. Man kan också bli ifrågasatt och jämförd med stereotyper trots att verkligheten visar att den individuella variationen är stor.
• Det kan kännas för sårbart och privat att berätta. Ens diagnos kan vara en väldigt privat del av en själv som kan vara känslig att lämna ut till omgivningen.
• Du kanske berättar längre fram eller inte alls, det är helt upp till dig och din situation. Förhoppningsvis blir verksamheter allt bättre på att främja berättandet, hantera neurodiversitet och frambringa människors potential.