OECD definierar studie- och yrkesvägledning som ”...en pedagogisk aktivitet som med information, motivation, stöd och andra hjälpande aktiviteter, och med utgångspunkt i såväl individens resurser som möjligheterna i omvärlden, har som mål att underlätta för individer och grupper i alla åldrar och vid olika tidpunkter i livet att välja utbildning, yrke eller karriär och att bidra till en bra livsplanering” [1].
Studie- och yrkesvägledare hjälper och informerar dem som behöver rådgivning inför valet av utbildning eller yrke. Det handlar om att vägleda dem som behöver hjälp och att förstå deras ambitioner, mål och förutsättningar inför dessa val. En väl fungerande vägledning innebär att öka personens möjligheter till ett framtida framgångsrikt, hälsosamt och givande yrkesliv. Det innebär också att fler går ut gymnasieskolan med godkända betyg utan studieavbrott [2].
Vägledning är en insats som i första hand ska ge personen stöd i att göra ett studie och- yrkesval där hen kan uppnå sin fulla potential och självförverkligande. Detta kan också gynna samhället genom att man undviker risker och kostnader som misslyckanden i utbildning och arbete kan orsaka. Samhället gynnas också då genom att efterfrågad kompetens växer fram och genom strävan efter att förhindra stereotypa yrkesval ökar jämställdheten. God vägledning kan också bidra till likvärdiga villkor i arbetslivet.
Vägledaren behöver därför ha färdigheter i att förstå, engagera och vägleda individer i olika åldrar, situationer och med olika förutsättningar. Dessutom behöver vägledaren ha bred kunskap om utbildningssystemet, yrken, arbetsliv och arbetsmarknaden samt samhällssituationen, och kunna kommunicera detta till individen.
Vägledaren skall samarbeta och samverka med många olika parter som: skolan, elevhälsan, arbetsförmedlingen och potentiella arbetsgivare. Vägledningen är extra betydelsefull för dem med social/ekonomisk utsatthet, medicinsk och psykisk ohälsa eller funktionsnedsättningar. Speciellt viktigt är detta om det kan finnas risker eller svårigheter under vissa utbildningar eller i att arbeta med vissa uppgifter och därigenom inte kunna fullfölja utbildningen, bli arbetslös eller få arbetsmiljörelaterade problem. Här kan vägledaren behöva extra kunskap och medvetenhet för att undvika att fel val görs och avhopp sker. Det kan också behövas en tidig samverkan med andra relevanta personer kring individen och med stödfunktioner i samhället (se länkad PDF för stödmöjligheter från olika offentliga och enskilda organisationer).
Studie- och yrkesvägledning bygger på olika teorier om faktorer som påverkar vägledningssituationen och individens val och teorier om hur vägledningen bör genomföras. Dessa visar att det är viktigt:
En klassisk modell för hur vägledningen bör gå till som fortfarande ligger till grund för många studie- och yrkesvägledares arbete är Parsons modell som innehåller fyra steg [6]:
Gruppen med NPF behöver mer tid och tydlighet i kommunikationen för att kunna göra medvetna studie- och yrkesval. Det är vanligt inom NPF med dåligt självförtroende när det kommer till val av utbildning och yrkesinriktning. Vägledaren kan behöva stödja dessa elever i att identifiera sina styrkor och intresseområden och skapa utrymme för att prova på̊, tänka igenom och tänka på olika alternativ. Det behövs också planering med nyckelpersoner runt eleven för att åstadkomma stabila övergångar efter avslutad gymnasieutbildning.
Vägledning bör börja redan i de lägre årskurserna och vägledare och elevhälsan måste samverka med lärare och aktörer utanför skolan till exempel i samband med Praktisk arbetslivsorientering (prao) gällande varje enskild elev med NPF.
Det finns inga universella svårigheter vid NPF som berör arbetslivet (undantaget de med diagnosen intellektuell funktionsnedsättning). Å andra sidan är det vanligare vid NPF att vissa svårigheter förekommer inom till exempel hantering och styrning av egna känslor, teamwork, motorik, organisationsförmågor, socialt tänkande och hantering av stress. Det finns också en förhöjd sårbarhet för psykisk och fysisk ohälsa som ångest, sömnstörning och depression. Samtidigt kan man vid NPF också observera relativa styrkor som uppmärksamhet gentemot detaljer, logiskt tänkande, förutsägbarhet och lojalitet vid ASD och flexibilitet, kreativitet och hyperfokus vid ADHD.
Matchning av individen till yrket och karaktären hos den potentiella arbetsplatsen är avgörande. Därför måste miljön på arbetsplatsen också noggrant kartläggas. Det innebär även yrkes- och arbetsplatsens kultur och öppenhet gentemot diversitet samt förståelse och stöd av chef och kollegor.
Personer med NPF kan ha många olika styrkor i form av till exempel noggrannhet, detaljfokus, logiskt tänkande eller kreativitet. Men även svårigheter med bland annat tidsanpassning, sociala relationer, röriga situationer och hantering av stress. En del individer kan ha inslag av flera diagnoser inom och utöver NPF vilket ytterligare kan försvåra.
Medan det finns forskning på funktionsområden där personer med NPF kan visa styrkor och svårigheter och arbetsmiljöer som fungerar bättre eller sämre för dem, finns det lite konkret forskning om vilka specifika yrken som skulle kunna passa bättre eller sämre. Det finns en del statistik och studier som har inventerat studie- och yrkesval eller vad personer med NPF jobbar med, men dessa studier kan bara anses ge en mycket grov trend. Det här beror på att det kan finnas ett systematiskt fel i data, det vill säga att personer med NPF kanske måste ta de arbeten de kan få, inte de arbeten de vill ha eller de som skulle passa dem bäst.
I en rapport undersöktes 130 personer med ASD i Australien, bland dessa fanns det en trend mot mer vetenskapliga, tekniska och IT-baserade jobb, men deltagarna arbetade inom mycket olika områden, på olika nivåer och mer i olika funktioner [7].
En tysk studie om sysselsättningsstatus av 428 personer med ASD visade att jämfört med den allmänna befolkningen var detta betydligt fler anställda inom områdena naturvetenskap, geografi och datavetenskap och färre inom industriproduktion [8].
I en kvalitativ israelisk studie undersöktes effekterna av ett program kallat ”Equal in uniform” där 28 befälhavare berättade om sina erfarenheter med 21 personer med intellektuell funktionsnedsättning som arbetade inom militära stödfunktioner (logistik, administration med mera) [9]. Resultaten visar att de anställda arbetade pålitligt och effektivt i sitt arbete och avlastade därmed annan personal. Andra soldater uppskattade deras identifikation med uppdraget och de hade en positiv inverkan på befälhavarens människosyn och kommunikationskompetens. I sin helhet förbättrades attityden gentemot personer med funktionsnedsättning och viljan till inkludering. I en annan studie om samma program frågade man 220 soldater utan intellektuell funktionsnedsättning om programmet och deras möten med soldater med diagnosen [10]. Soldaterna utan diagnos uppskattade kontakterna och ansåg att deras medverkan i armén gynnade både dem och soldaterna med funktionsnedsättning.
De senaste åren har det växt fram en övertygelse i forskning och praxis att det kan vara mer framgångsrikt, hållbart och humanistiskt att försöka anpassa arbetsmiljön till en individs förutsättningar (inkludering) snarare än att förvänta sig att individen anpassar sig till alla aspekter av arbetsmiljön. Ett flertal studier har handlat om betydelsen av miljöfaktorer för sysselsättning och välmående hos individer med NPF. En kvalitativ studie undersökte 44 personer med ASD och 32 kontrollpersoner om vad som gjorde att arbetsplatsen fungerade bra för dem [11]. Deltagarna med autism berättade oftare än kontrollpersonerna att det var viktigt med:
Att identifiera ett yrke som passar en individs intressen, preferenser, färdigheter samt psykiska och fysiska förutsättningar och matcha det till ett passande arbete och en arbetsplats är kärnan i vägledning. Vid NPF är den målsättningen och processen speciellt viktig och avgörande.
Hantering av information om diagnos är en viktig och känslig aspekt vid NPF och arbetslivet. Det finns inget rätt eller fel i hanteringen. Både att berätta om och inte berätta om diagnosen kan ha för- och nackdelar för individen med NPF. Individen med NPF behöver information och stöd för att kunna ta ett lämpligt beslut eftersom att berätta om sin diagnos ofta innebär (ibland berättigad) oro för stigmatisering. Samtidigt så finns det krav på en diagnos för att kunna få samhällsstöd.
