PRAO - en text av Alexander Skytte
Att söka prao kan vara svårt för alla elever, men kanske lite extra för de med NPF. När jag sökte prao var det flera faktorer som gjorde det till en utmanande situation. Om detta tänkte jag skriva i denna text under några kritiska rubriker.
Vad ska jag praoa med?
Den största, och svåraste frågan, för mig var att finna vad jag skulle söka min praktik. Det är svårt för mig att reflektera över hur jag fungerar. Vad är mina styrkor, vad är mina svagheter? Vad tycker jag om och vad gillar jag inte? Svårigheten att se på sig själv och sin funktion utifrån gjorde att tankarna sprang i väg åt alla håll utan att finna mening. Till slut blev målet med praktiken att överleva i stället för att lära mig om ett potentiellt framtida yrke. Det blev viktigare för mig att inte ta skada på en praktikplats än att jag skulle uppskatta själva yrkesutförandet. Det är följden som lätt kan uppstå när de sociala aspekterna får ta för mycket plats.
Så när jag tänkt ut en plats där jag kan vara stark, då börjar själva sökandet efter en arbetsplats.
Att ta kontakt med en arbetsplats
Jag vet att telefonfobi är rätt vanligt bland personer med autism. Det är en obehaglig känsla att inte veta när jag ska prata eller vara tyst. Inte veta vem som svarar eller hur. Vad jag ska göra om ingen svarar, vad ska jag ens säga och kanske värst av allt:
Vad händer om den som svarar har en massa frågor jag inte kan svara på?
Allt det här skapar en sådan osäkerhet och ångest. Att inte kunna förutse i framtiden. Det är nämligen så att har man autism har man en nedsättning bland sina exekutiva funktioner. En av dessa funktioner behandlar tid. Jag har därför svårt att tänka både bakåt och framåt i tiden.
Jag finns här och nu. I nuet.
Det är inte enbart en negativ funktion, att inte ha en normativ tidsuppfattning.
Jag ältar inte över saker andra gör. Jag oroar mig inte heller över sådant andra känner oro för. Helt enkelt för att jag inte ser tillbaka eller framåt. Samtidigt kan det ge motsatt effekt också, att jag oroar mig över sådant andra vet kommer lösa sig till slut. Men tillbaka till telefonen.
Jag kommer fortfarande ihåg när jag 14 år gammal skulle ringa till förskolan nedanför mig och fråga om jag fick praoa där.
Hur jag i två dagar innan repeterade varenda fras jag skulle säga. Varenda mening, varenda ord. Ned till enskild stavelse. När det var dags satt jag med telefonen i vardagsrummet. Inga ljud, knäpptyst. Jag slog in numret och radera det igen. Detta gjorde jag 8 gånger.
Till slut ringer jag. Jag kan känna hur hjärtat bultar, nästan som att det ska hoppa ut ur bröstet. Jag börjar kallsvettas när jag hör tonerna gå fram. De få sekunderna kändes som oceaner av tid.
Så slutar tonerna och jag hör höga barnröster följt av en trevlig, inbjudande röst. Jag stammar fram vem jag är och vad jag vill. Jag får ett positivt svar och hinner knappt säga hejdå innan jag trycker på den röda telefonknappen. Och sedan helt tyst igen.
Allt var över på några sekunder. Jag sitter i vardagsrummet med hög puls. Bröstet bankar fortfarande. Jag lägger mig ned i soffan och somnar. Helt tömd på energi.
Men idag går det bra. Idag föredrar jag att ringa framför mail eller chatt när jag behöver någonting. Det går så mycket snabbare att göra sig förstådd.
Under prao
För att få ett arbete att fungera är det flera aspekter som är väldigt viktiga. Det är viktigt med framförhållning, struktur och förväntningar.
Framförhållning innebär att jag behöver få veta vilken tid jag börjar. Var ska jag vara någonstans, var finns ingången. Var kan jag hänga av min jacka och så vidare. I kort innebär det att all tyst kunskap behöver vara uttalad.
Struktur och förväntningar handlar om att berätta hur arbetet är upplagt. När är det rast, när kan jag gå på toaletten. Men även rent av arbetsuppgifter. Som förskolan till exempel; vad ska en samling innehålla och vad kommer vara min uppgift? När barnen är ute på gården; vad är det jag ska söka efter, ska jag leka med vissa barn som behöver extra stöd eller ska jag flyta runt och se när barn behöver stöd med sina kläder, tvister eller andra behov? Det här är viktiga frågor som ofta kan vara outtalade på en arbetsplats. Det finns alltid förväntningar, oavsett om de är uttalade eller inte.
Vad jag hade behövt stöd med?
Konsultering.
Hade någon suttit med mig och pratat igenom om mina intressen och styrkor och kopplat ihop det med olika yrken hade min ångestkänsla för framtiden blivit lindrigare.
Att ge mig alternativ kopplat till mina intressen hade gjort det avsevärt lättare att fokusera på yrken som skulle kunna vara givande för mig och där jag skulle kunna vara duktig.
Förslag på arbetsplatser.
Hade jag fått förslag på potentiella arbetsgivare att kontakta hade det blivit lättare att ta kontakt.
Förberedande samtal till arbetsgivaren.
Ifall skolan hade pratat med arbetsgivaren innan att jag skulle söka kontakt till dem hade det känts lättare att göra så.
Kontakt från skolan till arbetsgivaren.
Hade skolan skött i själva kontakten med arbetsgivaren så jag slapp fråga om jag fick komma, och i mitt tycke störa verksamheten, hade det underlättat för mig inför praktiken.