Social kognition i autism och ADHD

Social kognition, förmågan att förstå och tolka andra människors tankar, känslor och intentioner, är en grundläggande mänsklig kapacitet. I en översiktsartikel utforskar professor Sven Bölte hur denna förmåga fungerar – och brister – hos personer med autism och ADHD.

Social kognition betraktas som en av de mest utmärkande egenskaperna hos människan. Den omfattar både kognitiva och sociala aspekter och påverkas av såväl individuella som miljömässiga faktorer. Forskningen har dock ofta fokuserat på laboratoriebaserade studier och biologiska mekanismer, medan kontextuella och interpersonella faktorer fått mindre uppmärksamhet. Två huvudsakliga teoretiska perspektiv finns: det nativistiska, som betonar medfödda och biologiska faktorer, och det konstruktivistiska, som lyfter fram miljö, kultur och social interaktion som avgörande för utvecklingen av social kognition.

Social kognition är inte ett enhetligt fenomen utan snarare ett paraplybegrepp som innefattar flera delkomponenter, däribland Theory of Mind (ToM), empati, emotionell igenkänning och social perception. ToM – förmågan att förstå att andra har egna mentala tillstånd – har fått särskilt stor uppmärksamhet, särskilt inom autismforskningen.

Genetik och neurobiologi

Forskningen visar att sociala beteenden har en måttlig ärftlighet, med betydande bidrag från unika miljöfaktorer. Genetiska studier har identifierat vissa gener, såsom TMEM74, som kan kopplas till social kognition, särskilt i kliniska populationer. Neuropeptider som oxytocin och vasopressin har också visat sig spela en roll i sociala processer som empati och anknytning. På neurobiologisk nivå är flera hjärnregioner involverade i social kognition, däribland prefrontala cortex, amygdala och temporoparietala områden. Dessa bildar funktionella nätverk som stödjer olika aspekter av socialt tänkande, från mentalisering till emotionell bearbetning.

Neuropsykiatriska tillstånd

Neuropsykiatriska tillstånd som autism och ADHD är ärftliga och kännetecknas av stor variation i både ursprung och uttryck. De innebär ofta avvikelser i hjärnans struktur och funktion, särskilt i områden som reglerar exekutiva funktioner, språk och social kognition. Enligt WHO:s klassificeringssystem (ICD-11 och DSM-5-TR) omfattar gruppen även språkstörningar, inlärningssvårigheter och motoriska störningar. Autism och ADHD är de mest studerade tillstånden inom detta fält, och de förekommer ofta tillsammans. Förståelsen av social kognition i dessa grupper är avgörande för att kunna utveckla effektiva insatser inom utbildning, vård och samhällsstöd.

Autism har länge betraktats som ett nyckeltillstånd för att studera social kognition, eftersom svårigheter med social kommunikation och interaktion är kärnsymtom. Forskningen visar att personer med autism ofta har nedsatt förmåga att tolka ansiktsuttryck, prosodi (röstens tonfall), mentala tillstånd och sociala signaler. Dessa svårigheter kan spåras till både explicita (medvetna) och implicita (omedvetna) processer, där den implicita bearbetningen tycks vara särskilt påverkad.

Intressant nog kan många högfungerande autistiska individer klara av explicita tester av Theory of Mind (ToM), men ändå visa avvikande bearbetning i mer spontana, naturliga situationer. Det finns också tecken på att social kognition i autism är heterogen och förändras över tid – vissa utvecklar kompensatoriska strategier, men dessa fungerar ofta sämre i komplexa sociala sammanhang.

Forskningen om social kognition i ADHD är relativt ny och mindre omfattande, men växer snabbt. Personer med ADHD uppvisar ofta svårigheter med emotionell igenkänning, empati och ToM, men dessa tycks vara mer situationsberoende och relaterade till brister i uppmärksamhet, impulskontroll och arbetsminne. Det är alltså inte nödvändigtvis den sociala kognitionen i sig som är nedsatt, utan snarare de kognitiva resurser som krävs för att använda den effektivt.

När autism och ADHD jämförs direkt visar sig social kognitiv förmåga i ADHD ofta ligga mellan den hos neurotypiska individer och personer med autism. Skillnaderna är dock inte alltid tydliga, och vissa studier visar överlapp i hjärnaktiveringsmönster vid sociala uppgifter. Det tyder på att både likheter och skillnader finns, och att dessa kan förändras med ålder och kontext.

Implicit och explicit bearbetning

En central distinktion inom social kognition är den mellan implicit och explicit bearbetning. Implicit social kognition sker automatiskt och omedvetet, medan explicit kräver medveten ansträngning och kognitiva resurser. Forskning visar att personer med autism ofta har särskilt svårt med den implicita dimensionen – även när de klarar explicita tester av Theory of Mind (ToM), kan de misslyckas i spontana, vardagliga sociala situationer.

En annan viktig uppdelning är mellan kognitiv och affektiv empati. Kognitiv empati handlar om att förstå andras mentala tillstånd, medan affektiv empati innebär att dela andras känslor. Trots stereotypen att autistiska personer saknar empati, visar studier att affektiv empati ofta är intakt, medan kognitiv empati är mer utmanande – särskilt i kombination med alexitymi (svårigheter att identifiera egna känslor) och depression.

Ålder, kön, IQ och andra faktorer

Social kognition är inte statisk – den påverkas av ålder, kön och kognitiva förmågor. I autism tycks vissa sociala kognitiva förmågor förbättras med åldern, särskilt i tidig vuxenålder. Samtidigt är resultaten bland äldre vuxna mer varierande. I ADHD finns liknande tendenser, men forskningen är ännu begränsad.

IQ, särskilt verbal IQ, har visat sig vara en stark prediktor för prestation på sociala kognitionstester, vilket delvis kan förklaras av testernas språkliga krav. Könsskillnader är mindre tydliga, men vissa studier antyder att flickor med autism kan prestera bättre på vissa sociala uppgifter än pojkar med autism. Sömnproblem, som är vanliga i båda tillstånden, kan också påverka social kognition negativt.

Samband med andra funktioner

Social kognition samverkar med flera andra kognitiva funktioner. Exekutiva funktioner – som arbetsminne, uppmärksamhet och impulskontroll – är särskilt viktiga. I autism tycks dessa funktioner främst påverka explicit social kognition, medan implicit bearbetning är mer oberoende. I ADHD är sambandet starkare och mer genomgående: brister i exekutiva funktioner påverkar direkt förmågan att tolka och reagera på sociala signaler.

Andra relevanta domäner inkluderar central koherens (förmågan att se helheter snarare än detaljer), pragmatisk språkförmåga och sensorisk bearbetning. I autism kan exempelvis sensorisk överbelastning minska social uppmärksamhet, vilket i sin tur påverkar social kognition. Pragmatisk språkförmåga – att använda språket socialt – är också starkt kopplad till mentalisering, särskilt i autism.

Diagnos och bedömning

Forskning visar att social kognition har ett tydligt samband med kärnsymtomen i autism, såsom svårigheter med social kommunikation och repetitiva beteenden. I ADHD är sambandet mindre direkt, men vissa studier pekar på att social kognition kan påverka uppmärksamhetsrelaterade symtom, särskilt när autism och ADHD förekommer samtidigt.

En longitudinell studie visade att social kognition kunde förutsäga sociala interaktionsförmågor hos barn med autism över en tvåårsperiod. Andra studier har funnit att social kognition har små men signifikanta effekter på social funktion i autism. Det tyder på att även om social kognition inte ensamt förklarar alla symtom, är den en viktig pusselbit i förståelsen av dessa tillstånd.

Att mäta social kognition är en utmaning. Det finns en uppsjö av tester, men de varierar kraftigt i innehåll, format, språklig belastning och vad de faktiskt mäter. Ett exempel är det populära testet “Reading the Mind in the Eyes”, som ofta sägs mäta mentalisering men kanske snarare fångar emotionell igenkänning.

Flera tester har visat sig kunna särskilja autistiska från neurotypiska grupper, men deras tillförlitlighet varierar. En viktig insikt är att testresultat påverkas av faktorer som IQ, kön, kultur och andra kognitiva funktioner – särskilt exekutiva funktioner. Det gör att testresultat måste tolkas med försiktighet och i kontext.

Nya testmetoder har utvecklats för att möta dessa utmaningar. Film- och scenariobaserade tester minskar beroendet av verbal förmåga. Det finns även försök att mäta social kognition i verkliga samtalssituationer, vilket kan ge en mer nyanserad bild av individens sociala förmågor.

Interventioner

För ADHD har läkemedelsbehandling, särskilt med centralstimulerande medel som metylfenidat, visat sig förbättra social kognitiv förmåga. I en genomgång av 13 studier rapporterades förbättringar av Theory of Mind (ToM) i 10 av dem, och av emotionell igenkänning i 7. Intressant nog kunde vissa biologiska markörer, som oxytocinnivåer i saliv, normaliseras efter behandling.

Inom autismområdet har social färdighetsträning varit den mest studerade interventionen. En majoritet av studierna visar förbättringar i ToM och emotionell igenkänning, särskilt hos barn. Effekterna tenderar att kvarstå vid uppföljning, men generaliseringen till vardagliga situationer är ofta begränsad. Mer riktade ToM-träningar har gett blandade resultat, och effekten tycks påverkas av faktorer som föräldrars utbildningsnivå och neurotypiska status.

Alternativa metoder som teater, dans och rörelsebaserade program har också visat lovande resultat. Dessa bygger ofta på imitation och synkronisering, vilket kan stimulera socialt samspel på ett mer implicit plan. Även hjärnstimulering med svag ström (tDCS) har testats, med vissa positiva effekter på ToM hos barn med autism.

Framtidsperspektiv

Trots framsteg finns det betydande brister i forskningen om social kognition. En återkommande kritik är att fältet domineras av ett nativistiskt perspektiv, där individens brister står i fokus, medan den sociala kontexten ofta förbises. Detta riskerar att förstärka stigmatisering och missförstånd, särskilt i mötet mellan neurotypiska och neurodivergenta personer.

Bölte lyfter fram teorin om det "dubbla empatiska problemet", som betonar att svårigheter i socialt samspel ofta är ömsesidiga – neurotypiska personer har också svårt att förstå autistiska perspektiv. Studier visar att autistiska personer ofta interagerar mer effektivt med varandra än med neurotypiska, vilket utmanar idén om ett ensidigt underskott.

Med hänsyn till ovanstående har det föreslagits att forskningen bör gå bortom att klassificera social kognition som antingen ”nedsatt” eller ”intakt”, och i stället fokusera på att förstå nyanserna i olika former av socialitet och social kognition inom neurodivergens. Det finns naturligtvis fortfarande situationer där det är nödvändigt att uppmärksamma skillnader i social kognition – särskilt när dessa kan vara skadliga för individen eller den sociala interaktionspartnern, till exempel om hyper- eller hyposocial kognition leder till stress eller konflikter.

Förslag

Böltes översikt föreslår flera sätt för att antingen förbättra kvaliteten på forskningen om social kognition eller för att föra fältet framåt inom autism- och ADHD-forskning:

• En mer systematisk inkludering av variabler som ålder, kön, IQ, kultur och andra faktorer i analyser.
  
  
• En bättre och mer standardiserad definition och avgränsning av begrepp och tester inom social kognition.
  
  
• Att olika aspekter av social kognition (implicit/explicit, kognitiv/affektiv, hyper-/hyposocial) inkluderas som standard i forskningen.
  
  
• Systematiska undersökningar av exekutiva funktioners roll i social kognitiv prestation.
  
  
• Ett ökat fokus på att förstå miljöns roll i social kognition genom ett konstruktivistiskt perspektiv – inklusive ömsesidighet och sensoriska sammanhang.

Publicerad 2025-07-21

Senast ändrad 2025-07-21